Redan ett par dagar innan ankomst hade vi beräknat att nå Rodney Bay på ön
Saint Lucia i Västindien under natten mellan torsdagen och fredagen. Jag hade
nattvakten från midnatt till 03. Då jag gick på hade precis det första tecknet
på att vi närmade oss land kunnat börja skönjas – ett svagt ljus över himlen för
över något åt styrbord – det var ljus från Martinique, ön norr om St Lucia (samt
den ö som gett Dry Martini dess namn, drycken heter ju egentligen - som väl alla
vet? - Dry Martinique).
Vi hade noggrannt studerat sjökorten för att förutse vilka fyrar vi skulle
se först, på vilket avstånd och i vilken riktning de skulle dyka upp och vilken
lyskaraktär de skulle ha, men studierna utmynnade endast i den enkla slutsatsen
att det inte fanns några fyrar över huvud taget ut mot Atlanten. Vi påmindes om
att vi var påväg mot en del av världen än den vi kom från.
Under mina tre timmar vid rodret växte ett andra ljussken långsamt upp
strax om babord. Fram mot femtiden hade fasta ljuspunkter börjat växa sig ur det
diffusa skenet – land i sikte! Det kändes andaktsfullt att långsamt skönja de
första tecknen på civilisation på två och en halv vecka.
Vi seglade in mellan St Lucia och Martinique, rundade St Lucias nordliga
udde och anropade Rodney Bay för att anmäla vår ankomst. Vi passerade den
officiella mållinjen och efter att ha glidit in i marinan förtöjde vi båten runt
05 (enligt den tidszon vi valt att ha på båten, eller 01 lokal tid). En liten
välkomstkommitté tog emot oss med gratulationer, romdrink och en korg med färsk
frukt.
Att hoppa ner från båten och plötsligt ha fast mark under fötterna var en
märklig upplevelse. Marken kändes inte det minsta fast, tvärt om gungade allt
ungefär som det gjort på båten innan. Efter några första stapplande steg tog jag
en lite längre promenad genom att gå fram och tillbaka runt båten i 20 minuter -
men balans och gångmotorik ville inte låta sig återerövras. Inte ens en aldrig
så mild dörrvakt (hypotetiska epitet här) hade kunnat ordinera mig annat än ett
stort glas vatten och tre varv runt kvarteret. Och romdrinken var inte
anledningen – den hade jag inte fått ner en millimeter av.
Efter att i två timmar ha försökt vänja mig vid tanken på att jag inte
längre befann mig på ett världshav lade jag mig för att sova. Morgonen därpå
vaknade jag upp i Västindien, på en solindränkt, varm ö med palmer och gröna
lummiga berg runt omkring mig.
Reflektionerna, tankarna och de omedelbara minnena är förstås många.
Starten: vår egen förväntan, festivalstämning i marinan och hurrande Las
Palmasbor på vågbrytarna som vi plöjde ut mellan. Nära 200 båtar startade
samtidigt och när vi trängdes i hamnens utlopp ropades lyckönskningar och
hälsningar båtar emellan. Från vår norskflaggade båt ropade jag till en svensk
båt och frågade om jag fick hoppa i och simma över till dem, men de svarade
glatt att jag nog fick skylla mig själv om jag planerat att försöka ta mig över
en ocean med ett gäng norrmän.
Resan: passadvindarna som gav oss god vind i rätt riktning, vackra soliga
dagar, stjärnhimmel, men också besvärligt väder, inte minst från lågtrycket vi
råkade ut för i mitten av resan som trots att det befann sig en bra bit norr om
oss gav oss 35-40 knops vind, ösregn och flera dagar av luft som var så fuktig
att sängar och kläder ständigt var blöta. Resans triumfer, såsom
femkilos-doradon Steinar drog upp och tillagade, samt fältreparation av avbruten
spinakkerbom och trasig GPS-antenn. Delfiner, fregattfåglar och flygfisk.
Ankomsten: Att se land, känslan av att få fast (?) mark under fötterna
efter två och en halv vecka till havs, känslan över att plötsligt vakna upp på
en ö i Karibien.
Ett Karibien som under de senaste dagarna, sedan vi kom, gett oss god
kompensation för de vedermödor vi utsatt oss för ute på havet.
Vattentemperaturer strax under 30-gradersstrecket, cajunmat, ankring på svaj i
en bukt med djupblått vatten och palmer och grönklädda berg omkring. Segling
längs öns kust utmed stränder och fiskebyar i så gemakligt tempo att vi blev
akterseglade av inte mindre än två havssköldpaddor.
Vår tillvaro i Karibien kontrasterar mot vår tillvaro på Atlanten. Till det
positiva kan tyckas, men jag kan nog lova alla läsare att för de som korsat
Atlanten i en segelbåt är det för alltid resan och inte målet som blir det
bestående minnet.
Jag tror det var framförallt en fråga som lockade mig att företa det här
äventyret, en fråga som retade någon nerv inom mig i så hög grad att jag bara
var tvungen att genomföra resan: hur känns det att sitta i en segelbåt, se sig
omkring och bara se hav överallt, och veta att man är mitt ute på – mitt ute på!
- Atlanten? Nu har jag upplevt den känslan, men det är förstås lönlöst att
försöka klä den i ord. Om någon mer där ute är nyfiken kan jag rekommendera att
själv söka svaret.
Att ta sig över ett världshav för segel är en enastående upplevelse.
Carl Wernhoff